Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit fascinerad av kyrkklockor. Jag vet inte varför; det bara är så. Lika länge har jag också varit rädd för kyrkklockor. Jag vet inte varför; det bara är så...
Mitt första möte med kyrkklockor borde rimligtvis ha varit med de tre klockorna i Vantörs kyrka i Högdalen, Stockholm. Jag växte upp i en av grannförorterna och det är väl därför troligt att första gången jag såg, och hörde, en kyrkklocka så borde det ha varit i Vantörs kyrka. Troligtvis blev jag rädd, men jag kan inte påminna mig något skräckfyllt minne från den kyrkan. Däremot kan jag minnas att man var rädd när man gick i gången alldeles nedanför tornet. De hängde ju däruppe, de tre stora klockorna. Och det hände väl både nu och då, när man gick där, att man plötsligt hörde det där knarrandet som man var rädd för - knarrandet som betydde att de började svänga igång...
Nej, Vantör har jag ändå inget "traumatiskt" minne av. Däremot minns jag en kväll när jag och min mamma steg av tunnelbanan vid Odenplan. Där ligger den stora Gustav Wasa-kyrkan och när vi kom upp från stationen så dånade klockorna ut över den öppna platsen. Jag blev alldeles vettskrämd och ville säkert springa tillbaka ner i tunnelbanan igen.
Inte vet jag om det var då min "klockskräck" föddes, eller om den alltid har funnits där. Har väl aldrig varit särskilt förtjust i att stå utanför en kyrka när det ringer, även om jag nu inte blir rädd längre. Tycker, tvärtom, numera om att lyssna till klockklang.
Dock skulle jag inte gå upp i ett klocktorn frivilligt. Har gjort det en gång, och det skall till mycket för att jag skall göra om det. Jag gick i sjunde klass och vi var på studiebesök i Storkyrkan. Våran lärare ordnade så att vi fick gå upp i klocktornet, och under klättringen dit så hamnade vi plötsligt i klockkammaren - och där hängde de - de stora, mörka, tysta klockorna. Jag blev alldeles panikslagen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var som hämtat från en av mina mardrömmar (jo, jag kan fortfarande drömma att jag befinner mig i ett klocktorn, alldeles under klockorna som - naturligtvis - plötsligt börjar svänga) och jag var helt övertygad om att de plötsligt skulle börja röra sig. Jag minns att jag undvek att titta upp på dem och att jag bara ville ut på balkongen på tornet. Att vi sedan skulle ner samma väg ville jag naturligtvis inte tänka på...
Vad min klockskräck bottnar i skulle vara intressant att få reda på. Jag vet ingenting om själva fenomenet, men jag vet att jag inte är ensam om det. Har väl fått en anledning att börja luska i det nu när jag har bestämt mig för att börja skriva den här bloggen. Och den idén föddes faktiskt häromnatten, i samband med just en av de här mardrömmarna som jag ibland har om klockor. När jag var på väg upp ur drömmen så var det som att någon sade till mig att jag skulle börja blogga om kyrkklockor och att bloggen skulle heta "Klockk@mmaren".
Och nu håller du på och läser det första inlägget på bloggen. Hur jag skall lägga upp skrivandet har jag inte en aning om ännu. Ju mer jag har tänkt på det, desto mer har jag förstått att det är ett mycket stort ämne att skriva om. Det handlar ju inte bara om själva klockorna utan allting runt omkring. Det är verkligen ett stycke historia som hänger i våra kyrktorn, och det skall bli mycket, mycket spännande att få skriva om den. Det skall bli intressant att se vart vägen bär...
Bilden på Vantörs kyrka är tagen 23/4-2005 av Håkan Svensson (Xauxa)
intressant.se
